Bjoernowitsch
Mitglied
MITT ANDRA LIV – EN BÖRJAN
av Björn Bouvier
Vad det är mörkt här! Varmt är det också! Var är jag? Det verkar trångt. Jag måste vrida mig. Aj! Något ryckte i magen. Jag måste känna vad det är. Oj då! Det sitter fast en slang. Aj igen! Bäst att sluta dra. Kanske jag skulle sträcka på benen. Nää, det här går ju inte. Hur kom jag hit? Det sista jag minns, var att jag snubblade på väg ut från någon krog, vi hade visst varit ute och festat ganska rejält några stycken och jag. Konstigt nog känner jag mig inte det minsta bakis.
Hallå! Hjälp, jag vill ut! Puh, vad det är hett! Finns det ingen handduk, så jag kan torka svetten av mig? Det där hårda har jag aldrig känt förut. Jag måste vända mig. Vad är det som dunkar? Nu står jag inte ut längre. Har polisen börjat stoppa fulla människor i säckar? Tänk om jag är död! Nej, det kan inte vara möjligt.
Så här trångt har jag aldrig haft det förr, men mer av den varan är på väg. Vad nu då? Det där hårda verkar visst ge efter. Aj, vad det gör ont i ögonen! Jag blir visst bländad. Vad är det som händer? Brrr, vad kallt det känns. Bäst att säga ifrån, det låter som om det finns människor här. Hjälp! Jag kan inte prata! Och var är mina tänder? Jag kan inte ha fått dem utslagna när jag föll, för det gör inte det minsta ont i munnen.
AAAAAJJJJ!!!! Någon har klippt av den där slangen i magen. Jag törs inte titta efter. Ljuset bländar mig fortfarande. Det här är ju inte klokt!
Äntligen! Nu kan jag titta upp. Vems mage är det jag ligger på? Finns det någon att fråga här? Knäsvag har jag blivit också. Nu har jag blivit hungrig. Jag måste säga ifrån. Men..., det går inte att få fram ett ord!
Var är mitt hår? Det här är besynnerligt, jag ser perfekt till och med utan glasögon. Alla utom hon med magen som jag ligger på har vita rockar och små mössor som ser ut att vara gjorda av tårtpapper.
Hur länge ska jag ligga här? Jag känner mig konstig, men inte sjuk. Och varför ligger jag på en mage?
Aha! Nu förstår jag! När jag föll i trappan, så dog jag, och nu har jag fötts igen. Jag har blivit en ny människa. I så fall är det mina mor som ligger i sängen. Det är bäst att bli vän med henne. Hon måste vila, för det här var säkert jobbigt för henne, men det var det för mig också. Jag är alldeles kladdig. Kan ingen komma och tvätta av mig?
Det här är alltså ett BB jag ligger på. Här får man suga en kvinnas bröst utan att någon tar illa upp. Hon tycker om när jag gör det. Det måste vara mjölk som kommer ut ur henne. Den smakar gott. Min mor känns skön att ligga på. Jag tycker om att suga på henne. Om jag hade gjort det med någon ung tjej på krogen, hade hon fått spader.
Nu är jag mätt. Jag fick nyss en kyss på pannan. Den var skön. Min mor älskar mig. Hon skrek ganska rejält när jag kom ut ur henne, precis som jag också gjorde. Tänk att ligga på en vilt främmande kvinnas mage och få kärlek, utan att veta vem hon egentligen är! Jag vill kyssa hennes bröst. Nu känner jag hennes fingrar över sin kropp. De är mjuka.
Är det så här huden känns när man blir gammal? Min är i alla fall alldeles skrynklig. Några ord får jag inte ur mig, bara en massa underliga läten. Jag känner mig som ett djur. Om ett par år kanske jag kan få fram något ord. Här ser jag en massa saker, men jag förstår ingenting av vad alla dessa människor säger.
I sängarna intill ligger andra kvinnor med små varelser på sina magar. Kvinnorna säger något till varandra. Vilket språk talar de? Om jag bara visste, så jag kunde tänka ut vad jag ska göra sedan!
Det här är egentligen precis vad jag har längtat efter, alltså att få börja om från början igen. Innan jag snubblade inne på den där förbannade krogen, i den där förbannade staden, i det där förbannade landet hade livet bara varit grymt mot mig. Nu tänker jag lära mig så mycket som möjligt om allting. Då kan ingen längre tvinga mig till ”tjafsjobb” för en svältlön.
Den där kvällen när jag snubblade..., jag minns den som i går. Då hade jag suttit ensam hemma som så många gånger förr. Lönen hade just kommit, och jag hade inte haft råd att gå ut och träffa mina vänner. Kvällarna hemma i Västerås var trista. Närmaste krog låg flera kilometer bort. Village hade stängt fram till i januari. På vägen till bussen såg jag den försvinna förbi hållplatsen. Jag förbannade mitt öde att vara född i Sverige just i mitten av 1900-talet.
Bussarna gick sällan så här dags. Det dröjde en halvtimme innan nästa buss skulle komma. I stället för att stå och vänta på den, gick jag in till centrum.
Jag var nästan alldeles djupfryst när jag äntligen stod i rulltrappan under cityringen. Bara några hundra meter till, och jag skulle komma fram till en varm lokal. Egentligen kändes det fel att dricka öl när det var 10-20 grader kallt, men Jever-ölet på Bill & Bob kunde jag inte motstå. Dessutom hade någon sagt att Bishop’s Arms hade Pilsner Urquell på fat.
Efter ett stort glas Urquell gick jag ut igen. I stället försökte jag mig på Oliver Twist, som låg i Punkt. Där fanns det Guinness på fat och levande musik för bara tjugo kronor i garderoben. Den här kvällen spelade ett nytt, hittills okänt rockband gamla covers av 50- och 60-talslåtar. De yngre gästerna dansade. Själv kände jag mig främmande för den här sortens musik. Jag stod bara inte ut med att behöva fira nyårsafton hemma hos mig själv.
Jag fick lust att dricka något annat. Guinnessen tog inte så bra som jag ville i kylan. I stället beställde jag en Wild Turkey. Det var ställets starkaste whisky, 45 procent. Nu började jag känna mig i form.
Efter en lång stund fick jag se den första människan jag kände.
”Tjänare!”, sade jag.
”Tjänare!”, svarade den andre.
”Är det nåt drag här?”, frågade jag.
”Inget vidare”, svarade han, ”häng med ut på stan!”
”Okej!”, sade jag.
Nästa ställe vi gick in på var Ascot. Det låg en trappa upp där gamla Smedjan-Monaco-Amadeus-Absolut-Zwensons fanns. Innan jag ens hade hunnit upp för trappan, kom en kopia av Stikkan Andersson från 70-talet.
”Här! Ta den! Du får!”, sade han och sluddrade.
Han tryckte en helbutelj whisky i handen på mig. Min följeslagare och jag hittade var sin pall i baren. Där satte vi oss med whiskyn. Ingen tittade på oss för att vi hade fått med oss en flaska prima starkvara.
”Får vi två glas, tack!”, ropade Eddie, så hette han, till bartendern.
Utan att blinka fick vi var sitt glas. Vi började dricka. Jag tände en cigarett. Paketet hade jag köpt redan på OK på vägen till bussen. Det var därför jag missade den.
Första glaset tömde jag i ett svep. Innan jag hann blinka, hade Eddie fyllt på det. Jag tittade mig omkring. De andra gästerna såg ut som motsatsen till Eddie med sin långa rastafrisyr och mig. Högtalarna dränkte hela baren med topplistemusik från Megapol. På så sätt slapp krogarna hålla sig med egna skivor eller band att spela för sina gäster.
Efter tre glas whisky blev jag kaffesugen. Innanför disken såg jag en kaffebryggare av vanlig kafémodell. Jag beställde en kopp och fick den genast.
”Drick mer!”, sade Eddie och fyllde på våra glas.
”Skål!”, sade han.
Vi lyckades tömma flaskan. Jag vet inte om den var helt full när vi började dricka, men jag blev i alla fall rejält full. Det kändes skönt. På sista tiden hade jag haft så litet pengar, att jag inte hade råd till att vare sig gå ut och träffa folk eller att köpa vin till helgen.
Mitt i trappan på vägen ut trampade jag snett med foten. Utan att kunna hejda mig föll jag ned. Sedan minns jag inget mer, förrän jag låg inne i magen på den här kvinnan.
av Björn Bouvier
Vad det är mörkt här! Varmt är det också! Var är jag? Det verkar trångt. Jag måste vrida mig. Aj! Något ryckte i magen. Jag måste känna vad det är. Oj då! Det sitter fast en slang. Aj igen! Bäst att sluta dra. Kanske jag skulle sträcka på benen. Nää, det här går ju inte. Hur kom jag hit? Det sista jag minns, var att jag snubblade på väg ut från någon krog, vi hade visst varit ute och festat ganska rejält några stycken och jag. Konstigt nog känner jag mig inte det minsta bakis.
Hallå! Hjälp, jag vill ut! Puh, vad det är hett! Finns det ingen handduk, så jag kan torka svetten av mig? Det där hårda har jag aldrig känt förut. Jag måste vända mig. Vad är det som dunkar? Nu står jag inte ut längre. Har polisen börjat stoppa fulla människor i säckar? Tänk om jag är död! Nej, det kan inte vara möjligt.
Så här trångt har jag aldrig haft det förr, men mer av den varan är på väg. Vad nu då? Det där hårda verkar visst ge efter. Aj, vad det gör ont i ögonen! Jag blir visst bländad. Vad är det som händer? Brrr, vad kallt det känns. Bäst att säga ifrån, det låter som om det finns människor här. Hjälp! Jag kan inte prata! Och var är mina tänder? Jag kan inte ha fått dem utslagna när jag föll, för det gör inte det minsta ont i munnen.
AAAAAJJJJ!!!! Någon har klippt av den där slangen i magen. Jag törs inte titta efter. Ljuset bländar mig fortfarande. Det här är ju inte klokt!
Äntligen! Nu kan jag titta upp. Vems mage är det jag ligger på? Finns det någon att fråga här? Knäsvag har jag blivit också. Nu har jag blivit hungrig. Jag måste säga ifrån. Men..., det går inte att få fram ett ord!
Var är mitt hår? Det här är besynnerligt, jag ser perfekt till och med utan glasögon. Alla utom hon med magen som jag ligger på har vita rockar och små mössor som ser ut att vara gjorda av tårtpapper.
Hur länge ska jag ligga här? Jag känner mig konstig, men inte sjuk. Och varför ligger jag på en mage?
Aha! Nu förstår jag! När jag föll i trappan, så dog jag, och nu har jag fötts igen. Jag har blivit en ny människa. I så fall är det mina mor som ligger i sängen. Det är bäst att bli vän med henne. Hon måste vila, för det här var säkert jobbigt för henne, men det var det för mig också. Jag är alldeles kladdig. Kan ingen komma och tvätta av mig?
Det här är alltså ett BB jag ligger på. Här får man suga en kvinnas bröst utan att någon tar illa upp. Hon tycker om när jag gör det. Det måste vara mjölk som kommer ut ur henne. Den smakar gott. Min mor känns skön att ligga på. Jag tycker om att suga på henne. Om jag hade gjort det med någon ung tjej på krogen, hade hon fått spader.
Nu är jag mätt. Jag fick nyss en kyss på pannan. Den var skön. Min mor älskar mig. Hon skrek ganska rejält när jag kom ut ur henne, precis som jag också gjorde. Tänk att ligga på en vilt främmande kvinnas mage och få kärlek, utan att veta vem hon egentligen är! Jag vill kyssa hennes bröst. Nu känner jag hennes fingrar över sin kropp. De är mjuka.
Är det så här huden känns när man blir gammal? Min är i alla fall alldeles skrynklig. Några ord får jag inte ur mig, bara en massa underliga läten. Jag känner mig som ett djur. Om ett par år kanske jag kan få fram något ord. Här ser jag en massa saker, men jag förstår ingenting av vad alla dessa människor säger.
I sängarna intill ligger andra kvinnor med små varelser på sina magar. Kvinnorna säger något till varandra. Vilket språk talar de? Om jag bara visste, så jag kunde tänka ut vad jag ska göra sedan!
Det här är egentligen precis vad jag har längtat efter, alltså att få börja om från början igen. Innan jag snubblade inne på den där förbannade krogen, i den där förbannade staden, i det där förbannade landet hade livet bara varit grymt mot mig. Nu tänker jag lära mig så mycket som möjligt om allting. Då kan ingen längre tvinga mig till ”tjafsjobb” för en svältlön.
Den där kvällen när jag snubblade..., jag minns den som i går. Då hade jag suttit ensam hemma som så många gånger förr. Lönen hade just kommit, och jag hade inte haft råd att gå ut och träffa mina vänner. Kvällarna hemma i Västerås var trista. Närmaste krog låg flera kilometer bort. Village hade stängt fram till i januari. På vägen till bussen såg jag den försvinna förbi hållplatsen. Jag förbannade mitt öde att vara född i Sverige just i mitten av 1900-talet.
Bussarna gick sällan så här dags. Det dröjde en halvtimme innan nästa buss skulle komma. I stället för att stå och vänta på den, gick jag in till centrum.
Jag var nästan alldeles djupfryst när jag äntligen stod i rulltrappan under cityringen. Bara några hundra meter till, och jag skulle komma fram till en varm lokal. Egentligen kändes det fel att dricka öl när det var 10-20 grader kallt, men Jever-ölet på Bill & Bob kunde jag inte motstå. Dessutom hade någon sagt att Bishop’s Arms hade Pilsner Urquell på fat.
Efter ett stort glas Urquell gick jag ut igen. I stället försökte jag mig på Oliver Twist, som låg i Punkt. Där fanns det Guinness på fat och levande musik för bara tjugo kronor i garderoben. Den här kvällen spelade ett nytt, hittills okänt rockband gamla covers av 50- och 60-talslåtar. De yngre gästerna dansade. Själv kände jag mig främmande för den här sortens musik. Jag stod bara inte ut med att behöva fira nyårsafton hemma hos mig själv.
Jag fick lust att dricka något annat. Guinnessen tog inte så bra som jag ville i kylan. I stället beställde jag en Wild Turkey. Det var ställets starkaste whisky, 45 procent. Nu började jag känna mig i form.
Efter en lång stund fick jag se den första människan jag kände.
”Tjänare!”, sade jag.
”Tjänare!”, svarade den andre.
”Är det nåt drag här?”, frågade jag.
”Inget vidare”, svarade han, ”häng med ut på stan!”
”Okej!”, sade jag.
Nästa ställe vi gick in på var Ascot. Det låg en trappa upp där gamla Smedjan-Monaco-Amadeus-Absolut-Zwensons fanns. Innan jag ens hade hunnit upp för trappan, kom en kopia av Stikkan Andersson från 70-talet.
”Här! Ta den! Du får!”, sade han och sluddrade.
Han tryckte en helbutelj whisky i handen på mig. Min följeslagare och jag hittade var sin pall i baren. Där satte vi oss med whiskyn. Ingen tittade på oss för att vi hade fått med oss en flaska prima starkvara.
”Får vi två glas, tack!”, ropade Eddie, så hette han, till bartendern.
Utan att blinka fick vi var sitt glas. Vi började dricka. Jag tände en cigarett. Paketet hade jag köpt redan på OK på vägen till bussen. Det var därför jag missade den.
Första glaset tömde jag i ett svep. Innan jag hann blinka, hade Eddie fyllt på det. Jag tittade mig omkring. De andra gästerna såg ut som motsatsen till Eddie med sin långa rastafrisyr och mig. Högtalarna dränkte hela baren med topplistemusik från Megapol. På så sätt slapp krogarna hålla sig med egna skivor eller band att spela för sina gäster.
Efter tre glas whisky blev jag kaffesugen. Innanför disken såg jag en kaffebryggare av vanlig kafémodell. Jag beställde en kopp och fick den genast.
”Drick mer!”, sade Eddie och fyllde på våra glas.
”Skål!”, sade han.
Vi lyckades tömma flaskan. Jag vet inte om den var helt full när vi började dricka, men jag blev i alla fall rejält full. Det kändes skönt. På sista tiden hade jag haft så litet pengar, att jag inte hade råd till att vare sig gå ut och träffa folk eller att köpa vin till helgen.
Mitt i trappan på vägen ut trampade jag snett med foten. Utan att kunna hejda mig föll jag ned. Sedan minns jag inget mer, förrän jag låg inne i magen på den här kvinnan.